Jag börjar misstänka att jag har fått i mig lite för mycket julmat då sonen tidigare idag utbrast "Men mamma! Din mage har ju vuxit lite. Har du en bebis därinne?".
Tänk om det ändå så vore. I min vänskapskrets var jag först med att bli mamma men nu, när vi alla nyss fyllt eller är på väg att fylla 30, börjar en efter en av mina vänner att välsignas med små väldoftande mjuka bebisar. Och min livmoder är alldeles till sig och skriker efter fler hon också.
Min son börjar skolan nu i höst och det är detta jag har fruktat sedan dagen jag förstod att jag bar på en gudagåva i min mage. Jag har haft privilegiet att vara hemma med min son dessa år och tanken på att främmande tanter och farbröder ska ha hand om mitt fantastiska barn samtidigt som de dessutom ska hålla koll på en massa andra vilda och våldsbenägna ungar är förstås en oerhört traumatisk tanke för en mor. I alla fall för denna modern.
Dessa fem år känns snarare som fem minuter. Typ. Snart kommer sonen vara tonåring och slå i dörrar och dra hem en massa fnittriga tjejer och säkert vilja bli ishockeyproffs trots att jag önskar att han ville gå i kloster eller bli konsertpianist.
När alla andra skrev "prinsessa" eller "fotomodell" som drömyrken i "Mina vänner"-böckerna i lågstadiet skrev jag "mamma och fru". Det är liksom det jag är född att vara. Min utbildning och framtida yrkesval är bara det näst bästa alternativet. Vad som saknas för att jag till fullo ska kunna uppnå mitt drömyrke är inga studier eller praktikperioder; det är en man. Men detta har faktiskt visat sig vara svårare än alla studier i världen. Felet ligger förmodligen inte i att det inte finns tillräckligt med vettiga karlar, felet ligger i att många av oss väntar bort ett halvt liv på något eller någon som aldrig kommer dyka upp eller som redan har slutat upp att vänta med någon annan.
Så nu ska jag försöka bli en ja-sägare nästa gång någon får för sig att bjuda ut mig eller fria eller så. Det viktigaste är ju inte att han gillar rysk kultur eller de franska och engelska dekadenterna. Inte heller spelar det någon roll om han är lång och mörk eller uppskattar min fåniga humor och mitt..eh.. exotiska humör. Det viktiga är ju att han är ansvartagande och barnkär samt har vett att uppskatta en hemmafru. Att nöja sig med det man får kan väl ändå inte vara så svårt. Att lista drömmannens egenskaper hör ju tonåren till!
Jag känner mig nästan lika ny som det nya året efter denna min nya övertygelse!
(Att jag sekunderna efter att jag har skrivit klart detta inlägg kommer dagdrömma om att jag gifter mig med Leonard Cohen hör förstås inte hit..)
Kommentera