Kaffe med Kafka

Trots att jag snart fyller 30 år känner jag mig emellanåt som den där osäkra tonåringen jag en gång var. Det där inre lugnet som jag som yngre trodde skulle infinna sig så snart jag uppnått en viss ålder har fortfarande inte infunnit sig. 
När jag var liten trodde jag att mina föräldrar var tryggheten personifierad. Att deras "det ordnar sig" faktiskt innebar att det skulle ordna sig, att hemmets trygga vrå kunde stänga ute allt det där otrygga som fanns utanför. När jag själv blev förälder blev jag om möjligt ännu ynkligare inuti, men det fina är att min son ser mig som en universums kvinnliga riddare; "Mamma! Kan du göra så att det snöar?" "Mamma ta bort trollet under sängen!" "Mamma köp Tjolöholms slott!." och när han kryper in i min famn känner jag att han faktiskt känner sig trygg.
Så den där mognadens trygghet blev istället vissheten i att den trygghet jag trodde mina föräldrar bar på i själva verket var skickligt dold oro. Det viktigaste är egentligen inte hur vi själva upplever vår inre styrka, det viktiga är att våra nära och kära känner att de kan luta sig mot oss även om vi själva känner att vi vinglar. Vi behöver alla någon att luta oss mot. Jag finner styrka i min tro. Jag lutar pannan mot korset. Utan Jesus vore jag ingenting.