Idag fyller Mozart och jag 282 år tillsammans. Firande skall bestå av en del mousserande Amadeus och många delar Allegro assai ur Symfoni No. 40.
Från början var tanken att jag skulle fira med att inte fira alls men så blev jag av omvärlden alltmer påmind om att man minsann bör fira sin 30-årsdag om man inte vill verka konstig och bitter inför främst äldre släktingar. Dessutom damp det ner en och annan tjusigt gratulation från mina högt uppsatta vänner (eller i alla fall ett från Hyresgästföreningen) där det talades om "högtidsdag". För mig har en högtidsdag alltid varit en sådan dag där man utför någonting stort, till exempel föder barn, besöker Vinterpalatset i Sankt Petersburg eller gifter sig med en viss kanadensisk sångare med judiskt efternamn. Men vid närmare eftertanke bör det faktum att jag klarat mig utan ett Huvud i så här många år räknas som en bedrift. (Och visst! När jag studerar gratulationen från Sven på Hyresgästföreningen ser jag att den tecknade lilla ensamma personen i ekan mitt i bilden ser ut att sakna huvud helt och hållet.)
Min son gratulerade mig i morse med bland annat ljuvliga kramar och tre av honom själv målade tavlor. Själv har jag gratulerat mig själv med att inte plugga alls idag samt lyssna på så mycket Mozart att jag hamnar i det där sinnestillståndet där hoppet överskuggar alla eventuella tvivel på värld och framtid.
Kommentera