Kaffe med Kafka

När jag var liten väckte mamma oss var morgon, följde oss till skolan där fröken tog vid och inledde skoldagen med att sjunga "Morgon mellan fjällen". De flesta flickor bar rosa mjukisdressar och pojkarna bar mörkblå och på rasterna sparkade pojkarna boll medan vi flickor lekte häst eller hoppade hopprep. Respekten för lärarna var stor.

Idag får många barn själva ta sig upp om morgnarna. Inga psalmer hörs i skolorna. De flesta flickor bär avslöjande toppar och bara magar, pojkarnas byxor sitter knappt uppe. På skolgården står småbarn och röker och här kastar man inga bollar, snarare glåpord efter varandra. Respekten för lärarna är obefintlig.

Idag blir barnen vuxna innan de nått tonåren medan de vuxna är tonåringar trots att de passerat fyrtioårsåldern. Barn och ungdomar har varken respekt för varandra eller för de vuxna som i sin tur inte heller respekterar varandra eller barnen. 

Så vad var det då som hände?

Under femtiotalet påbörjades på allvar den svenska sekulariseringsprocess som vi idag ser resultatet av. Den kristna tron finns inte längre som grund i samhället. Nu är det istället tron på oss själva som är norm. Tror vi. Sanningen är den att vi är indoktrinerade att förlita oss på våra kära politiker och den politiska korrektenheten. Som föräldrar är vi inte längre kapabla att ge våra barn den suveräna undervisning och fostran som förskolan kan ge. Kvinnans rätt till fria val är fria så länge de håller sig inom den ram som samhället valt ut åt oss. Åsiktsfriheten är vår så länge vi undviker tala negativt om sådant som anses politiskt korrekt.

Sverige är världens mest jämställda land och jämställdhet är ju som vi alla vet lösningen på världens alla problem. Eller?

När kvinnan lämnade hemmet blev mannen ett mål för oss kvinnor att uppnå. Mannens rätt att lämna hem och barn skulle gälla också oss kvinnor. Det avundsvärda i att så snabbt som möjligt återgå till arbetet var nu förunnat också oss. Omsorgen om barn och hem och även om våra män var nu något vi kunde lägga bakom oss, som något förkastligt som tillhörde den förnedrade och undertryckta kvinnan. Nu kunde den förträffliga förskolan sköta våra barn medan kvinna och man sida vid sida istället kunde skänka sin omsorg och tid till chefen och arbetskamraterna på jobbet. Genom arbetet utanför hemmet kunde vi förverkliga oss själva. Status vann vi genom karriär i arbetslivet och genom att på papper kunna visa upp våra akademiska poäng. Vi blev något genom att vara någon inför alla andra. I de fall vi inte lyckades med detta kunde vi få bidrag av samhället. Det är förstås ingenting att skämmas över. Att få bidrag från samhället är trots allt finare än att bli försörjda av våra egna män. Ej att förglömma att den kvinnliga frigörelsen även öppnade upp nya möjligheter för vår sexualitet. Kvinnan har nu lika stor rätt som mannen att vara promiskuös!  

Men glömde vi inte något på vägen?

Alltfler äktenskap slutar i skilsmässa. Alltfler unga väljer att skära upp sina handleder. Alltfler kvinnor och män går in i väggen. Medan könssjukdomarna och våldet ökar sjunker moralen.

Vem tar hand om hemmet, denna familjens borg, när arbetet utanför detta tar all tid? Hur ska barnen vinna respekt för och trygghet hos sina föräldrar när majoriteten av veckodagarna spenderas i andra människors vård? Hur ska ett äktenskap vårdas när kvinna och man lägger mer tid på att vårda relationerna på arbetet och sedan med vännerna på fritiden? 

När kristendomen försvann ur samhället blev människan ensam. När politikerna övertygade kvinnan att lämna hemmet blev hemmet tomt och tyst. När mannen gav upp sin roll som Huvud blev familjen oorganiserad. När barnen i tidig ålder slets från föräldrarna blev barnen vilsna. Kvinnan behöver mannen. Mannen behöver kvinnan. Barnen behöver sina föräldrar. Men framförallt behöver människan Gud. Människan behöver däremot inte fler politiker som ber oss glömma Gud och varandra.