En av de mer fantastiska männen i mitt liv är förstås min son, vid sidan av Jesus och den där ännu tomma platsen som reserverats för min kommande make.
Min utomordentligt goda smak har sonen lyckats anamma och inväntar lika otåligt som sin mor nästa avsnitt av Skärgårdsdoktorn och Antikrundan. Astrids Lindgrens barnvisor får vika sig för Cohen och Mozart och lillkillen vet hur man känner igen en Gustav Klimt-målning.
Så kommer vi till detta med könsrollsmönster. Om det är så, som en del feminister vill få oss att tro, att dessa är invanda sådana borde min son vara lika fruntimmersaktig som sin mor med tanke på att kvinnofolket dominerar i min familj och vänskapskrets. Men istället har han utvecklat en ridderlig sida helt på egen hand: "Mamma! Nu går du bakom mig på vägen upp till Konsum, så inget ont händer dig!"
"Mamma! Här får du lite pengar så att du kan handla mat!" (langar fram tre kronor ur spargrisen.) "Men mamma! Du kan väl inte fixa avloppet. Du är ingen man."
För att inte tala om det där fordonsintresset som han utvecklade redan innan han hunnit fylla två år: "Mamma! Avgassystemet och växellådan ska.." och "Skillnaden på en motviktstruck och en fyrvägstruck är.."
Själv kan jag verkligen ingenting om bilar (eller fordon i största allmänhet). Jag kan se skillnad på en bil och en buss men sen inte så mycket mer.
Häromdagen krönte så sonen sin medfödda manlighet genom att på ett så där typiskt underbart manligt plumpt vis ge mig följande komplimang: "Mamma! Jag är så glad över att du finns hos mig här i världen. Du är till och med finare än en gatlykta!"
Kommentera