Kaffe med Kafka

Tidigare i morse talade jag med personalen på min sons (kanske) blivande skola.

Den kritiska attityd gentemot det faktum att mitt barn är ett så kallat hemmabarn som aldrig satt sin lilla fot på ett dagis var skrämmande tydlig. Jag fick veta att jag verkligen bör oroa mig över att mitt barn kommer att börja skolan utan att ha dagis i ryggen. Dessutom fick jag veta att jag inte ska vara så säker på att jag som mor kommer att få försöka göra den där omställningen som skolstarten kommer att innebära särskilt mjuk för mitt barn då majoriteten av min sons blivande klasskamrater är före detta dagisbarn och därför inte är vana vid att, jag citerar, "deras mamma är med dem jämt och ständigt". Det vore förstås konstigt för dem (de fd dagisbarnen) om de såg en mamma med sitt barn under dagtid (!!!)

När jag talar med människor i min omgivning verkar ovanstående inte beröra dem. Det är ju så samhället ser ut idag, får jag höra.
Jag börjar dock, både för egen del och för min sons räkning, känna mig mer och mer otrygg i detta samhälle där barn som vänjs ifrån sina föräldrar så fort som möjligt räknas som normen, som det mest naturliga. Att som förälder tvivla på sin kompetens är idag inte särskilt svårt då vi dagligen får höra att barnen mår bäst utanför hemmet. Men, som jag tidigare reflekterat över, hur bra mår egentligen dagens barn och ungdomar? Samhället har blivit vårt nya hem. Men hur ska ett sådant ohälsosamt "hem" kunna fostra fram ett friskt folk? 

Jag funderar på att flytta ut i en skog eller ut på ett berg och gå med i en sekt eller nåt. Det är ju trots allt på ett sådant vis man som dagiskritisk förälder bemöts idag.  Eller så gifter jag mig med ett riktigt Huvud och skaffar sju barn till och stannar hemma med hela bunten tills de alla fyllt arton år.