Kaffe med Kafka

I takt med att sonens feber har sjunkit har min Morrissey-feber stigit. Ett ständigt återkommande tillstånd. Ett par sekunders toner från en av karlns låtar är mer än nog för att oundvikligen dra mig till skivsamlingen. Morrissey är på intet sätt nyskapande. Han är vad han har varit och förblir också sådan. Som en gammal god vän man inte vill ska förändras. En musikalisk trygghet i en tid där allt, där det mesta egentligen inte är någonting alls, får kallas musik. En stund med ett par Morrissey-låtar känns snarare som en kopp te med den gamle vännen där man igenkännande nickar sig igenom texterna. 

Jag skulle vilja bo granne med Morrissey (i samma område som mina andra tilltänkta grannar Samuel Fröler och Per Morberg). Då kunde jag med jämna mellanrum bjuda in honom på afternoon tea  och be honom sjunga in olika stycken på min telefonsvarare och få honom att lära min son hur man bäst får luggen att se så där tjusig ut.

Jodå. Den idolbild jag har på karln (på insidan av garderobsdörren med tanke på min mogna ålder) skulle definitivt passa bättre ihop med släktfotografierna.  

 

Moz. Din predikant i musikvärlden.