säger Mama Corleone till Michael.
För en tid sedan hade jag en diskussion med en person som ansåg att min närhet och tilltro till min familj var obiblisk. Personen menade att man som vuxen ska lämna sin "gamla" familj och söka sin nya. Den nya familjen ska stå över den gamla när det gäller åsikter och beslut. Den gamla familjen har mer eller mindre gjort sitt.
Jag anser motsatsen. Att frigöra sig från sin "grundfamilj" är typiskt västerländskt tänkande.
I dagens samhälle tycks familjen, både den gamla och den nya, ha förlorat sitt värde. Man ska vara självständig och inte beroende av någon. Ett sådant ideal kan yttra sig väldigt fel då egoismen kan ta överhand och skada människor i vår närhet.
Jag gillar Gudfadern-filmerna, trots att de är brutala. Där betyder familjen allt. Där har de äldsta fortfarande sista ordet och möts med den respekt som ålderns erfarenhet förtjänar.
De äldre är, som min vän Oscar Wilde en gång sa, inte tillräckligt unga för att veta allt, men de vet desto mer än de som i självständighetens namn tror att uppbrott är detsamma som frihet och styrka.
Jag anser att grundfamiljen bör stå för den trygghet som behövs hela livet, likt något stabilt att luta sig tillbaka mot. Om jag fick välja skulle vi alla, föräldrar, barn, syskon, syskonbarn, svägerskor och svågrar, kusiner, far-och morföräldrar, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, tanter och söta små husdjur, leva tillsammans i ett eget litet samhälle. Eller kanske lite mer tjusigt, på en ranch likt The Ewings i Dallas.
Istället för att lämna den gamla familjen ska den nya bli en del av denna. Jag tror att det är det mest bibliska.
Jag skulle nog ha mycket tråkigt om jag och min tilltänkta man skulle fatta alla beslut, älta alla funderingar och bekymmer osv. helt på egen hand, utan mina syskons hetlevrade åsikter eller min mors orubbliga ideal som en liten röd markering i kanten.
Jag <3 min familj. Eller som vi säger här ute på bygden "Bättre en gammal trogen familj än en gammal vilsen präst i en bastu."
För en tid sedan hade jag en diskussion med en person som ansåg att min närhet och tilltro till min familj var obiblisk. Personen menade att man som vuxen ska lämna sin "gamla" familj och söka sin nya. Den nya familjen ska stå över den gamla när det gäller åsikter och beslut. Den gamla familjen har mer eller mindre gjort sitt.
Jag anser motsatsen. Att frigöra sig från sin "grundfamilj" är typiskt västerländskt tänkande.
I dagens samhälle tycks familjen, både den gamla och den nya, ha förlorat sitt värde. Man ska vara självständig och inte beroende av någon. Ett sådant ideal kan yttra sig väldigt fel då egoismen kan ta överhand och skada människor i vår närhet.
Jag gillar Gudfadern-filmerna, trots att de är brutala. Där betyder familjen allt. Där har de äldsta fortfarande sista ordet och möts med den respekt som ålderns erfarenhet förtjänar.
De äldre är, som min vän Oscar Wilde en gång sa, inte tillräckligt unga för att veta allt, men de vet desto mer än de som i självständighetens namn tror att uppbrott är detsamma som frihet och styrka.
Jag anser att grundfamiljen bör stå för den trygghet som behövs hela livet, likt något stabilt att luta sig tillbaka mot. Om jag fick välja skulle vi alla, föräldrar, barn, syskon, syskonbarn, svägerskor och svågrar, kusiner, far-och morföräldrar, mostrar och morbröder, fastrar och farbröder, tanter och söta små husdjur, leva tillsammans i ett eget litet samhälle. Eller kanske lite mer tjusigt, på en ranch likt The Ewings i Dallas.
Istället för att lämna den gamla familjen ska den nya bli en del av denna. Jag tror att det är det mest bibliska.
Jag skulle nog ha mycket tråkigt om jag och min tilltänkta man skulle fatta alla beslut, älta alla funderingar och bekymmer osv. helt på egen hand, utan mina syskons hetlevrade åsikter eller min mors orubbliga ideal som en liten röd markering i kanten.
Jag <3 min familj. Eller som vi säger här ute på bygden "Bättre en gammal trogen familj än en gammal vilsen präst i en bastu."
2 kommentarer
adalbert
03 Mar 2011 08:55
man kan ju ana att den person som gjort det uttalandet om sin "gamla" familj inte har en speciellt nära relation till dom. visst skaffar man sig (eller åtminstone en del av oss) en "ny" familj med åren men istället för att lämna sin "gamla" familj strävar man väl efter att sammanfoga sin "nya" och "gamla" familj. man kan se det som att ens familj växer och blir större med åren i och med alla nya familjemedlemmar som kommer in i (och i vissa fall lämnar) familjen. men att lämna sin ursprungliga familj är ju inte ett alternativ. inte heller är det ett alternativ att lyssna på en brinnande smygbög som gillar att basta med yngre män.
Husmor
03 Mar 2011 11:10
Sant sant. Grundfamiljen är ju trots allt den familj som hjälpt forma oss till dem vi är. Självklart ska den nya familjen få ta del av det som den gamla familjen delat så länge.
Att bli ett med någon, att gifta sig och skapa eget bo, innebär inte att vi fortfarande inte kan vara de vi var och är med vår grundfamilj.
Avslutar med Michael Corleones minnesvärda ord: Don't ever take sides with anyone against the family again. Ever.
Kommentera