Kaffe med Kafka

Som ung flicka i tioårsåldern minns jag mig sitta på övervåningen i mitt föräldrahem framför teven tillsammans med ett par av mina syskon och min mor. Plötsligt dök en musikvideo upp på teveskärmen och en fantastiskt tjusig man vid namn Michael Jackson sjöng och dansade sig rakt in i mitt unga hjärta.
Min första häftiga förälskelse hade därmed drabbat mig.

Under de närmsta åren umgicks jag dagligen med Michael genom musiken. Hans röst, hans ord och hela hans närvaro som spred sig genom högtalarna på min 80-tals stereo var i allra högsta grad verkliga för mig.
Jag kände tilltro, tröst och tacksamhet mot denna vackra unga man som gav mitt barndomshjärta minnen och känslor som jag också nu i mer mogen ålder fortfarande bär med mig.

Michael blev något av min första pojkvän. Jag återkom ofta till dessa mina första förälskelsekänslor när jag åren senare började intressera mig för mer tillgängliga pojkar i min egen ålder. Om något där gick fel visste jag att Michael kunde trösta mig med sin för mig läkande stämma.
Så kom då den dag då jag äntligen skulle få se honom i verkliga livet. Jag var 14 år och på väg till Stockholm tillsammans med min bästa vän och hennes mor. Känslan av att samma kväll få uppleva en hel konsert med mannen vars musik jag umgåtts med varje dag i flera år, var obeskrivbar.

När Michael äntrade scenen gjorde mitt hjärta ett kort uppehåll innan det började slå i takt med den höga musiken. Vid ett tillfälle stod Michael tyst på scen och blickade ut över det enorma publikhavet. Jag tog i med all den kraft mina unga lungor orkade frambringa och tjöt ett "I love you, Michael!" och svaret från scenen blev ett "I love you too!"
Att detta var en respons på det som drygt 30.000 andra i publiken just hade skrikit samtidigt som jag gjorde det, bekymrade mig inte. Jag var övertygad om att Michaels ord var riktade just till mig. Jag glömmer aldrig den känslan.

Med åren kom jag att växa ifrån min förälskelse. Michael fanns fortfarande där emellanåt, men numera som en gammal vän man återkommer till ibland, av en tillfällighet eller av att längtan gör sig påmind. När min son ännu vilade i min mage spelade jag ofta Michaels låtar för honom. När moderskapet blev en huvudsyssla blev musiken en bisyssla. Även åldern spelade in. Man tillåter sig inte som vuxen att känna det ett spontant barnhjärta känner.

I början av 2009 snubblade jag över ett liveklipp där Michael iklädd solglasögon och rak peruk tillkännagav en rad comeback-konserter senare under året. Han såg så bräcklig ut, där han stod i talarstolen.
Samma kväll spelade jag ett par av hans låtar i rent nostalgisyfte. Hjärtat krävde mer och följande veckor återupplevde jag den kärlek jag i unga år hade känt inför denna makalösa man. Jag lyssnade, tittade, kände och mindes, allt till tonerna av rösten jag för närmare 20 år sedan hade drabbats så kraftigt utav.
När Michael ett par månader senare hastigt avled befann jag mig således i en liknade känslostorm han fått mig att uppleva som ung flicka.

Jag minns den dagen. Jag och min son hade spenderat ett par dagar hos min mor. När jag stod och gjorde frukost i köket vid mammas öppna sommarfönster hörde jag i förbifarten en radioröst säga att Michael Jackson var död.
Jag trodde förstås att jag hade hört fel och skyndade mig att logga in på nätet för att där mötas av samma ord, rubrik efter rubrik efter rubrik.

Så sorgligt. Det var min tanke. Bara.
Jag fortsatte med frukosten och gick sedan ut i solen med min pojke.
Senare under dagen fick jag ta emot en del telefonsamtal från syskon som undrade hur jag kände det. På bussen hem mötte jag en gammal klasskamrat som frågade detsamma. Vad menar dom? tänkte jag. Jag kände ju inte Michael, sa jag till mig själv. Han var bara min första (idol)förälskelse.

På kvällen hade jag en dejt. Också han undrade hur jag tog det hela. Min tanke var fortfarande densamma, jag förstod inte vad de menade. Tills den första ölen på puben hade druckits upp. Då växte sig sakta ett hål inom mig. Och när jag senare kom hem till en tom och tyst lägenhet (sonen övernattade hos sin mormor) drabbades jag av en sorg som var så förlamande att jag lade mig ner på golvet och låg där tills jag började huttra och frysa. Då reste jag mig upp och gick fram till datorn och spenderade sedan de närmsta timmarna med att spela mina favoritlåtar av mannen som nu inte längre var i livet. Jag tror inte att jag någonsin har fällt så många tårar som jag gjorde den natten.

Jag vill förklara hur en man jag aldrig mött personligen kunde få mig att känna dessa känslor, denna intensiva sorg. Min förklaing är att jag visst mött honom personligen. Under flera års tid, den tid då mitt unga flickhjärta befann sig på gränsen till ett instabilt tonårshjärta, fungerade Michaels musik, hans ord, hans röst och utstrålning som en mycket nära vän. Någon som kunde trösta, någon som förstod, någon som kunde omfamna hela mitt jag med musikens osynliga armar.
För mig blev Michael den jag förknippade med lättsam och lycklig barndom men också med svårmodig tonårstid. Han kom att stå för så mycket mer än själva musiken. Han blev någon som sammanfattade känslor, tankar och minnen som inte längre fanns men också sådana som ständigt återvände under min uppväxt och också under den framtid jag fortfarande befinner mig i.

Att som 30-åring förklara att jag som vuxen sörjde på ett barns vis var svårt. Jag ville ha min sorg för mig själv. Men hela världen sörjde och vart man än vände sig påmindes man om den man som världen tidigare hånat men nu upphöjde till en hjälte.
Från den dagen, hans dödsdag, kan jag så här i efterhand se mig själv ta små små steg åt helt fel håll, tillbaka in i det förflutna. Det bagage av känslor jag under åren valt att lasta av mig och gömma i ett mörkt hörn av mitt innersta fanns nu åter närvarande i form av en tyngd i mitt hjärta.
En för vuxenvärlden ganska oviktig händelse, en idol som dör, blev för mig allt annat än oviktig.
Förra sommaren, ett år efter Michaels död, befann jag mig i något som närmast kan beskrivas som en skärseld.
Jag räknade minuterna tills morgonen åter blev kväll och jag kunde gömma mig själv i natten. Jag har svårt att ens tänka tillbaka på denna tid, en närvaro av ren ondska. Panikångest kallade min läkare det.

Nu, lite mer en ett halvår senare mår jag i jämförelse så mycket bättre. Det går framåt, ibland ett steg bakåt, men vägens riktning är den rätta.
Jag vill dela med mig av detta i ett försök att förklara, inte bara för den som råkar läsa, utan också för mig själv, att en händelse man inte förväntar sig innehålla så mycket annat än det den var, faktiskt kan starta ett skred av så mycket mer. Kan hända att det inte var en slump att just denna händelse drabbade mig så som den gjorde.
Om bagaget av ouppredda känslor hade fortsatt packas in i en alltför liten vrå av framtvingad glömska, skulle kanske den kommande oundvikliga tyngden ha varit förödande.  

Känslor, tankar, minnen. Osynliga för omvärlden men desto tydligare för var och en av oss som bär dem inom oss.

Michaels musik verkar fortfarande i mitt liv. Men nu som en kär gammal barndomsvän man minns i stunder då man tillåter sig minnas det barnsligt enkla som nu i vuxen ålder känns så enkelt att vi krånglar till det.

Jag har lärt mig att Herren är mitt verkliga stöd. Min orubbliga klippa som håller mig stadig även när jag vacklar. Min familj är mina fasta stenar jag kan luta mig emot. Mitt skrivande är egenterapi. Det skrivna ordet kan ibland formulera så mycket mer än munnen lyckas med.

Kärlek, tröst och hopp önskar jag er alla.

Music and Me