Som ensamstående mor och wannabehemmafru har jag tvingats lära mig agera både kvinna och man i hemmet. Skulle jag föräras en make förväntar jag mig avlastning på en del punkter, bland annat den ekonomiska försörjningsdelen då jag anser att min plats är i hemmet. Dock verkar det som att en stor del av dagens män vill vara pojkar alltför länge. En man i trettioårsåldern kan fortfarande leva tonårsliv utan en tanke på att sörja för någon annan än sig själv. En man i övre medelåldern kan plötsligt bli ung på nytt och bete sig som det bortskämda barn han en gång var. Det finns alltför många halvfärdiga män som vid hög ålder fortfarande funderar över sådant man önskar vore beslutat redan i yngre år.
Förr i tiden hade varken man eller kvinna några större valmöjligheter. I många fall blev de vad som förväntades av dem. Nu för tiden har vi istället alltför många alternativ som i vissa fall gör att delar av våra liv blir hastverk, något vi gör för att fördriva tiden i väntan på någonting bättre.
Jag kan inte låta bli att undra över om det ändå inte var bättre förr när pågen gav grannflickans föräldrar en ko i utbyte mot hennes hand.
