Min son tycker att jag ska fråga Gud om en ny liten bebis och följdfrågan blev förstås "Mamma! Hur kommer bebisen egentligen in i mamman?".
Jag försökte vara lite pedagogisk och stammade fram något om att mamman och pappan kramas och sen "eh..så..eh" där avbröt lyckligtvis sonen mig och sa: "Mamma! Nu har jag funderat lite. Jag ska förklara för dig hur det hela går till. Gud planterar ett litet frö inuti mamman. Sen blir mamman så glad att det lilla fröet växer och blir en bebis."
Och finare än så kan man förstås inte förklara Guds gåva. Jag lär mig ständigt något nytt av min son.
Mammas stolthet har börjat läsa Bibeln. Sonen bär en av de gamla profeternas namn men med en annan stavning än den som står i Folkbibeln. Min son irriterar sig på detta och har därför beslutat sig för att hädanefter stava sitt namn "så som de står i Bibeln". Det går inte riktigt att förklara att den hebreiska stavningen är annorlunda och det är förstås ok, om han dessutom skulle börja studera hebreiska skulle jag nog bli lite förskräckt. Men bara lite. Det är förstås bättre att ens barn lär sig bibelhebreiska än ungdomsslang.
