Kaffe med Kafka

Tidigt imorse, vid femtiden, när alla andra fortfarande låg och (förhoppningsvis) drömde sött, valde jag att ta mig an en mardröm i form av filmen Psalm 21.

Präster och skräck utgör oftast en intressant blandning. Även själva kristendomen kan verka skrämmande om den yttras på felaktigt vis. Filmen kan jag tyvärr inte rekommendera då den snarast liknade en något mer allvarlig "Scary Movie"-version med en mängd lånade scener ur diverse utländska skräckfilmer.
Det fanns dock ett par scener som skrämde mig betydligt mer än scenerna där demonungar kräks svart sörja och skriker i falsett. Dels en scen där två av huvudrollsinnehavarna har en Bibelduell; den ena citerar Bibelns mer mörka sidor medan den andra citerar ljuset. En scen som fick mig att omedvetet hålla andan i ren förvåning över hur oerhört skickliga svenska skådespelare faktiskt kan vara men framförallt hur starkt Bibelns ord kan träffa oss. Skrämmande bra.
  Skrämmande på riktigt skrämmande vis är scenerna där Svenska kyrkans inställning till helvetet redogörs och prästen i sann liberalteologisk anda använder Jesus ord om att vi icke ska döma på ett vis där all form av tillrättavisande bör ses som just dömande.

Alla genomgår vi vårt eget lilla personliga helvete här på jorden. Men, som en av rollfigurerna påpekar i filmen, det vi upplever här på jorden är likt att bränna fingret på kokhett vatten medan det som återstår efter döden, om man hamnar på mörkrets sida, är att kokas på riktigt, i evigheters evigheter.

För mig är helvetet vetskapen om att inte få vara med Jesus. Att kokas, pinas, pryglas är inte på långa vägar lika skrämmande som att få uppleva att Jesus vänder mig ryggen. Men, och detta men ska ni ta fasta på, Jesus vänder inte ryggen mot någon som vill komma till Honom. Jesus vill se Oss Alla räddade. Om vi slutligen kokar har vi bara oss själva att skylla, om vi vänder Jesus ryggen ser vi inte ljuset, bara mörkret.

Det var dessa tankar jag fick när jag denna tidiga morgon hade avslutat Psalm 21. Som tidigare nämnt, ingen rulle att rekommendera, den kändes felvänd med onödiga scener och överdramatiska repliker. Malmsjö-gossen var dock närmast irriterande stilig, även när han i kval låg och dreglade ångest. Och Per Ragnar var precis så läskig som jag tänker mig att en likblek präst med stenansikte i dunkelt ljus kan vara. Inte för att jag brukar föreställa mig sådana präster särskilt ofta.

Jag hoppas att ni alla möter Jesus.
<3